Konstdykning för minnessjuka

Vem har sagt att allt ska vara lätt i projektet Sol i minnet? Ingen.

Och när är det befogat att ta en risk... alltid ibland i alla fall. Som nu i november då jag bjudit in bildkonstnären Paula Rusokallio att delta i ett försök att prova på en Konstdykning, på ett sätt hon skapat, men nu för våra boenden i våra huvudhus. Vi visste inte var det skulle landa, ingen av oss. Vanligtvis tar en Konstdykning i anspråk fyra timmar men nu får det räcka med en timme, längre orkar inte våra konstnärer.

I år ska vi satsa på konsten i Sol i minnet! i många olika former och det här är en början. Den här gången är det självporträtt som gäller... Allt verkar för avancerat för våra boenden, tror jag, med för många attiraljer som blyertspennor och tuschpennor, penslar, saxar och papper och plastfilm, rinnande färger, lim, små svampar och material för att inte tala om stafflin och speglar. Skulle sakerna flyga omkring eller... det handlar ju om att aktivera personer som lider av en demens.

Men än en gång är det bara att konstatera att boenden kan ta situationer. De sätter sig snällt runt bordet efter att de försetts med ett förkläde. De skrattar högt då jag frågar vem där och pekar i spegeln och de får syn på sig själva.

Alla gör i egen takt, några med lite assistans andra med mycket assistans och så finns de som klarar sig så gott som helt själva.

I ungefär en timme orkade boenden. Sedan var de färdiga. På två av huvudhusen var deltagarna delade i två grupper.

En dam kommenterade att "det här var rolig omväxling i vardagen" och då jag frågade om hon kunde tänka sig att göra det här på nytt svarade: " Nej det vill jag inte, och dessutom bor jag inte här, jag har barnen och allt det andra." Men då andra gruppen traskade in i målarsalen senare på dagen var damen åter där och ville alltså komma på nytt.

Summa summarum var det lyckat och givande, och då detta absolut inte handlade om att prestera kunde kommentarerna vara så ärliga. Till exempel då jag beundrade ett konstverk och sade att den var så vacker, snäste hen åt sidan viskande" de e bara skiit".

Sånt e livet!

med en kram

från soligt Tel-Aviv faktiskt!

Lilli