Stora ögonblick i små möten - ur en artists dagbok

Varje gång jag besöker en avdelning där det bor en grupp minnessjuka stannar jag upp vid var och en, en åt gången, liksom i projektets anda personcentrerat, och skapar långsamt en kontakt med personen i fråga. Jag ser hen och plockar ut något positivt i personen i situationen. Ju mer jag vet om personen på förhand, om hens bakgrund, uppväxt liv och familj, kanske yrkeskarriär, desto mer får vi båda ut av mötet. Det finns något riktigt och säkert viktigt att tala om. Ofta får jag i mitt arbete en belöning i ett leende, några ord, en kram kanske. Vi försöker med bästa förmåga samarbeta och förstå varandra. Det får ta tid. Om det vill sig väl kan personen i fråga känna igen mig, eller tro det i alla fall och då brukar det kanske uppstå en liten dialog. Var har du varit, vad heter, kommer du på nytt, kan du köra hem mig, vems flicka är du... eller inga ord alls ända tills jag sjunger en sång som är bekant och då hittas orden...