Den dag du ser att jag börjar bli gammal...
"Den dag du ser att jag börjar bli gammal, ber jag dig ha tålamod.
Om jag upprepar samma sak tusen gånger ber jag dig lyssna och minnas tiden då jag läste saga för dig. Samma saga om och om igen. Om jag tillfälligt glömmer vem du är ber jag dig bara vara nära
på samma sätt som du som barn behövde den trygga närheten av mig. Och när mina trötta ben inte orkar gå, ber jag dig hålla min hand på samma sätt som jag höll din när du lärde dig att gå"
Den betydelsefulla konsten. Vi kunde inte förutse hur Sol i minnet deltagarnas olika konstpresentationer skulle drabba oss emotionellt men en sak är säker att de gjorde det. "Det här var nog den mest betydelsefulla dagen inom Sol i minnet!" hörde vi många säga under veckan.
En sak som visas i procenter på en skärm kommer på alla sätt närmare via konsten genom känslor, som någonting som berör en emotionellt och stannar kvar. Under utbildningsdagarna uppstod djupdykningar på många plan...Vi skrattade så vi kiknade men berördes också till tårar flera gånger. Det finaste var kanske att just de här dagarna kom vi närmare varandra än tidigare och många fina diskussioner uppstod.
Vår rubrik för dagen var "Hur har den minnessjuka människan beskrivits i konsten" och kanske inte den lättaste uppgiften för den deltagande vårdpersonalen men resultatet från de tre olika huvudhusen och satelliterna blev ändå betydelsefull.
Vi diskuterade Evas öde på ett demensboende, efter att ha sett en snutt av filmen Ex memoriam. Hur ser det ut på avdelningar där vi jobbar, kan vi dra några paralleller?
Den unga intellektuella professorn i filmen Still Alice som drabbats av Alzheimer väckte många tankar den också.
Vi hörde många dikter, upphittade och tryckta i böcker såg konst som vårdare gjort och klienter målat.
En kortfilm med komponerad musik från vändags fest som en vårdare gjort på ett dagcenter, var gripande vacker.
De svenska komikernas dråpliga beskrivning på två minnessjuka mäns vardag fick oss att skratta högt.
Vi presenterades till den polska Zdzislaw Beksinski och hans alster från en värld som inte finns. Ingen lämnades oberörd.
Filmen om mötet med pappan och pianisten i rummet på demensboendet, där musiken väcker pappan till liv var åter igen ett bevis på hur betydelsefull musiken i vårdvardagen kan vara.
Vi delade med oss filmer, dokumentärer och böcker som inspiration till varandra.
Resan fortsätter till den lekfulla och livsbejakande verksamheten i vardagen med boende, som är rubriken då vi nästa gång träffas i april på den den sista av vårens gemensamma träffar i Jakobstad Pargas och Karis.